Det är som att jag har en inre röst som vill berätta saker. Den börjar babbla ibland i mitt huvud och så måste jag blogga för att släppa ut den.
På senaste har den varit lite tyst. Jag har fått forcera fram något att skriva. Kanske för att det varit för mycket annat med jul och affären och familjen.
Men nu den här morgonen satte den plötsligt igång igen. Började prata om vintern och vitaminer och örter mot influensa.
Att man inte ska gå på eller hetsta upp sig över skräckrapporter om monsterinfluensor.
Jag älskar den där rösten.
Det betyder att jag börjar bli mig själv igen efter hela Oikos-öppningen!
Nu ska jag äta frukost, en riktig frukost med örtté och grapefrukt och rågbröd.
Inte bara kaffe.
Jag lovade mig själv att 2012 ska bli mitt hälsoår. Året då jag tränar flera gånger i veckan. Det är så jäkla kul. Jag har inte tränat någonsin i mitt liv. Alltså aldrig.
Ingen sport, inget.
Men nu har jag tagit upp det, och jag har kommit ganska långt. I förrgår Tränade jag kondition och styrka i 30min, därefter Yoga i 30 min och därefter Zumba i 1 1/2 h. Men Zumban var inte så hård för jag höll på att lära mig stegen bara.
Tränar när barnen gått och lagt sig med olika videos. Hur bra som helst.
Det här med Zumba är verkligen en utmaning för mig på ett mentalt plan.
Jag är INTE nån zumbamänniska. (Har jag intalat mig själv)
Om ni förstår vad jag menar. Jag är extremt "svensk" i mina rörelsemönster. Så att stå och puta med rumpan och slänga med armarna i nån sorts salsa/caribbean/gettohiphop-style känns sjuuuuukt jobbigt.
Hela min själ skrek NEJ när Zumbainstruktörerna skuttade fram å tjoade "
Whats you flavour giiirl? Show me what you got! Uh-Oh, watch out now, here she comes!"
Jag rodnade inför mig själv när jag skulle stå med benen brett isär och luta mig framåt och puta och skaka och hålla på.
Jag var så himla nära att stänga av dvdn när jag insåg att det är precis Zumba jag ska träna. Just för att det känns så pinsamt och främmande. Det är inte normalt att det känns SÅDÄR motbjudande. Jag fick också lite kräk-känslor av att de var så extremt käcka. Men sen insåg jag att det är nått i mig som gör att jag stör mig på det.
Varför ska dom inte vara käcka? Varför?
En enorm tröskel att kliva över. Jag tror att den dan jag kan gå till ett Zumba-pass och dansa helt ohämmat så har jag åstadkommit något extraordinärt i utvecklingen av min personlighet.
Varför skulle inte jag kunna dansa sådär? Mental blockering.
Jag blev inspirerad av hur jobbigt det kändes att röra mig på det där sättet. Röra mig, på ett visst sätt. Rör mig gör jag ju hela dagarna, men nej, nej, inte röra sig sååå.
Det känns inte jobbigt att göra aerobics så whats it about?
Som fin flicka är det kanske inte riktigt okej att så bredbent och skaka på rumpan samtidigt som man skrattar och blir stark?
Fick mig att fundera över alla andra områden i mitt liv där det finns hemliga stop-skyltar helt utan anledning?
Det ska jag fundera igenom ORDENTLIGT!
