Har du svårt för att tänka glada tankar? Ladda Spotify!

Musik kan verkligen skapa en hel dag för mig. 
Jag kan vara på så jävla dåligt humör och så kan en låt ändra det. Tvärtom också. Jag kan få diffus och oförklarlig ångest om jag lyssnar på deppig musik... eller musik som påminner om svåra tider i mitt gamla liv.

Imorse var bussen försenad och jag blev tacklad av en gubbe så jag tappade både väskan med min fina dator i och hela min bibel hudvårdspärm. 

Jag tycker att det är JÄTTEVIKTIGT att le och säga Hej till busschauffören. Spelar ingen roll hur sur denne ser ut. Jag gör det alltid. Och de skiner i 95% av fallen upp och någonting tänds i deras ögon. För de kör tusentals människor runt den här stan och majoriteten ser dem inte ens i ögonen. Den enda gången de får någon uppmärksamhet är när något går fel. Då får de skäll som heter duga. Då passar folk på, att läcka ut sitt inre missnöje och sin frustration.

Det är inte okej. Det är aldrig okej att ta ut saker på främmande människor. 

Jag gör det också. Ibland. När jag är sur/trött/frustrerad. Då kan jag inte hålla det inne, det bara vältrar sig ut som nån sorts bitterfittan i flaskan.

Idag var en sån dag, det var hysteriskt mycket folk på busshållplatsen och alla trängde sig för att få plats på bussen och armbågades och det var så fullt så folk kom inte av på sina hållplatser och fick panik och knuffades för att komma ut.

Det gjorde ont, var svettigt, var tungt att bära och jobbigt att stå. Och klaustrofobiskt. Och den tappra busschauffören hade turban och ropade på bruten svenska att folk skulle klämma ihop sig.

Bara att folk ser en turban i kollektivtrafiken gör ju att stressnivån höjs med tusen procent.

När det lättade och blev mer luft på bussen så kom det en tjej och skulle tränga sig förbi mig i mittgången. Bara för att, det fanns kanske nåt säte längst bak. Jag blev så jävla sur.

MÅSTE hon besvära mig nu? När det just slutat vara så inihelvete besvärligt?!

Jag suckade tungt.

I samma stund kom låten "here comes the sun" i mina lurar och plötsligt insåg jag att jag stod med axlarna hårt krampade uppåt. Så jag tog ett andetag och släppte ned dem.



Tänkte att "självklart, självklaaart är det inte något problem för mig att flytta mig lite. Klart du vill sitta, helt ok! Varsågod fina du."

En gång för jättelängesen när jag ringde in och röstade i nått barnprogram så fick man höra ett automatiskt meddelande. Tror det var han Henrik Johnsson.

Han sa "Tack för din röst. Mitt motto i livet är: Du är aldrig större än ditt minsta problem".

Det där citatet har följt mig i vått och torrt genom livet faktiskt.

DU ÄR ALDRIG STÖRRE ÄN DITT MINSTA PROBLEM. 


Till det vill jag lägga till att det är okej att vara liten. Pytteliten ibland. Men man ska ändå komma ihåg vad man håller på med. Göra en realitycheck om man störts sig på något en längre tid.

Ja, fast det jag egentligen ville säga med det här inläggen var att ni ska lyssna på bra musik och säga hej till busschauffören och de i kassan på affären. 


Det betyder SÅÅÅÅÅ mycket. Tro mig!