Det är tråkigt, men salongen vi köpt är ett dödsbo från en kvinna som gick bort alldeles för tidigt. Eftersom hon inte finns kvar så ingick allt där inne i köpet.
Så man kan snacka om feng shui-utrensning på hög nivå den här helgen.
Hon varit där sedan 1979. När jag öppnade ett skåp fanns det en låda längst in med tiolappar från året jag föddes.
Jag och Klara har rensat och rensat och rensat och fyllt sopsäck efter sopsäck, tror det står åtta svarta sopsäckar i entrén idag.
Jag har gått runt med en sprayflaska med massor av underbara eteriska oljor i och sprayat alla rum, skrymslen och vrår för att rena stället på alla nivåer.
Jag älskar redan att vara där. Varje gång jag kliver in genom dörren så fylls jag av så mycket lycka och kärlek och stolthet så jag nästan spricker!
Kan inte bärga mig tills jag får visa er alla!!!
Det blir så påtagligt och nära att någon varit där innan... allt är kvar precis som hon lämnade det.
Kalendern med avrivna hörn fram till den veckan då hon lämnade den på bänken...
Hennes skor.
Jag vill säga tack och inte bara köra över allt som var hennes som en ångvält.
Så jag tänker på henne när jag är där och rensar och säger...
Tack fina du för att vi har fått ta över din lokal och hoppas du tycker om vad vi ska göra med den. ♥
Väderkrämen smörjer jag alla familjemedlemmars ansikten och händer med när det är minusgrader ute. Den är helt ovärdelig! Särskilt på små barnkinder som är ute på dagisgården och dreglar och slickar sig runt munnen och är allmänt små och sköra.
Skin food smörjer jag alla köldpinade och torra partier med, såväl läppar, ansikte som armbågar, händer och fötter.
De är underbara och jag älskar dem! Därför får de självklart göra entré i webshopen nu när vintern står för dörren.
(Just det, Skinfood är också utmärkt som tatueringssalva, om man trots bleck och nålar inte vill smörja sig med syntet och petroleum som de flesta såna salvor innehåller.)
Hu, blev som klubbad i måndags. Låg i fosterställning och hackade tänder under tusen täcken. Men nu mår jag bättre.
Alla mina sjukor går över betydligt snabbare när jag äter vitalvaror.
Och det är bra, för jag hinner ju inte vara sjuk! Jag har alldeles för mycket roliga saker att göra!
Är verkligen besviken över att jag missade Classic Livings kundkväll. Men imorgon smället det. Då får vi nycklarna ÄNTLIGEN!
Idag passade jag på att ge mitt hår en liten renovering. Jag fuktade det lite, smörjde in hela skalpen och håret med olivolja och sist la jag i massor av John Masters Neroli Detangler. Sen flätade jag håret och gick runt med det i några timmar.
Man måste använda schampo för att få ur oljan förstås och sen avslutade jag med mera Detangler. Fick värsta änglasvallet.
Tycker för övrigt att John Masters Bourbon Vanilla & Tangerine Hair texturiser är helt underbar. Vissa naturschampon kan göra att håret tappar den där glansiga effekten som syntetschampon har. Men jag använder JMs hair texturiser för att fixa till det. Jag tar en liten klick och lägger i längderna i håret. Inte i botten för då ser håret bara fett ut, men i topparna och en bit upp. Blir hur snyggt som helst! Helt glansigt och skimrigt utan att se fett ut. ♥
Jag har en sån där "tomten är far till alla barnen"-familjesituation going on.
Min storebrors lillasyster Matilda som inte är min syster men tillika en mycket värdefull och älskad vän till mig har en egen inredningsbutik.
Hon har i mångt och mycket varit en förebild för mig i starta-eget kaoset och kommer alltid med så mycket fantastiska tips och råd.
På tisdag har hon kundkväll i sin butik. Och inte vilken kundkväll som helst utan tillsammans med Hannah Graaf.
Hannah driver sidan "Bloggfamiljen" och Bloggfamiljen står som fadder för ett barnhem i Kolkata, Indien. Barnhemmet drivs i samarbete med Församlingen Arken som Hannahs mamma Linda Bergling driver.
På tisdag den 25 Oktober så har de en kundkväll full av mingel, tävlingar med jättefina priser och 30% av alla intäkter under kvällen går till barnhemmet i Kolkata!
Klockan fem ska jag och Klara köpa vår salong och få nycklarna och efter det tänker vi med raska steg bege oss till Classic Living på Dalagatan 9 vid Odenplan för att fira!
Så om ni vill träffa oss och skåla i lite mingelvin och prata med mig eller Klara eller Matilda eller Hannah Graaf eller om ni vill shoppa lite av Stockholms finaste inredning så kom förbi!
Nu är alla tiderna för torsdag bokade men vill ni väldigt gärna ha en behandling snart så maila ändå. Blir ni tillräckligt många kan jag hyra rummet en dag till!
Nu var det längesen jag tog mig tid att ge behandlingar. Nästa tisdag får vi nycklarna till vår alldeles egna lokal på kungsholmen och då kommer det bli renovering och fix för hela slanten.
Så jag tänkte ta tillfället i akt och hyra rummet på salong Omtanke en sista gång innan jag drar igång med att rusta upp min egen salong. Det vet man aldrig hur lite eller mycket tid det kommer ta.
Nästa torsdag den 27e kommer jag vara på Omtanke och det finns tid kvar kl 10.00, 12.15 och 15.00. Skicka mig ett mail om du vill haffa någon av dessa tider! emma@ennioeco.se
The first symptom of the process of our killing our dreams is the lack of time.
The busiest people I have known in my life always have time enough to do everything. Those who do nothing are always tired and pay no attention to the little amount of work they are required to do. They complain constantly that the day is too short. The truth is, they are afraid to fight the Good Fight.
The second symptom of the death of our dreams lies in our certainties.
Because we don’t want to see life as a grand adventure, we begin to think of ourselves as wise and fair and correct in asking so little of life. We look beyond the walls of our day-to-day existence, and we hear the sound of lances breaking, we smell the dust and the sweat, and we see the great defeats and the fire in the eyes of the warriors. But we never see the delight, the immense delight in the hearts of those who are engaged in the battle. For them, neither victory nor defeat is important; what’s important is only that they are fighting the Good Fight.
And, finally, the third symptom of the passing of our dreams is peace.
Life becomes a Sunday afternoon; we ask for nothing grand, and we cease to demand anything more than we are willing to give. In that state, we think of ourselves as being mature; we put aside the fantasies of our youth, and we seek personal and professional achievement. We are surprised when people our age say that they still want this or that out of life. But really, deep in our hearts, we know that what has happened is that we have renounced the battle for our dreams – we have refused to fight the Good Fight.
When we renounce our dreams and find peace, we go through a short period of tranquility. But the dead dreams begin to rot within us and to infect our entire being.
We become cruel to those around us, and then we begin to direct this cruelty against ourselves. That’s when illnesses and psychoses arise. What we sought to avoid in combat – disappointment and defeat – come upon us because of our cowardice.
And one day, the dead, spoiled dreams make it difficult to breathe, and we actually seek death. It’s death that frees us from our certainties, from our work, and from that terrible peace of our Sunday afternoons
En gammal freestyle som legat i min skrivbordslåda sen... ja... man använde såna. Nittiotalet?
Ajöss med dej, gamla freestyle! Och behöver jag verkligen sju jackor? Kanske räcker att behålla de tre snyggaste?
Ajöss med er gamla kavajer och kappor!
Så håller jag på. Skåp för skåp. Låda för låda.
Och fram växer världens finaste hem! Rena ytor, luft, rymd, varm och skön energi.
För vem kommer ha tid att städa bland alla mina gamla saker nu när jag har en egen salong att ta hand om?
Nämen här traskar jag lite random på Kungsholmen, titta vad fint stadshuset syns där framme och titta till höger ligger ju busshållplatsen där du kliver av när du ska till oss och titta där till vänster under de fula rosa markiserna som vi ska byta ut så ligger ju VÅR ALLDELES EGNA SALONG!
Och bakom mig ligger hela fina kungsholmstorg. ♥
Ååååh... vackra flaggor, och amplar med blommor och lådor med pelargoner utanför fönstret. Och kristallkronan i taket över underbara örter och vacker naturkosmetik och drömmen som går i uppfyllelse NU!
Har typ fått fläskläpp för jag bitit så mycket på läppen.
Igår var det sånt antiklimax att han inte ringde så jag däckade klockan halv nio med kläderna på. Skulle skriva ett ord i wordfeud och la mig på mage i sängen med benen utanför. Snark.
Nervöst vrak! Har dessutom visdomstandsvärken from Hell.
Håll tummarna, korsa fingrarna, be till gud eller universum för att han ringer strax och säger att den är vår och att vi kan flytta in redan i veckan.
När ni ändå håller på be också för att banken har tid för möte imorgon och beviljar slutlånet på plats.
Fuck jag håller på att gå i tusen bitar av nervositet. Igår hade bostadsrättsföreningen möte där de skulle besluta om vi godkändes som hyresgäster till lokalen.
Jag väntar på besked och kan inte sitta still. Mina ben hoppar och jag biter helt absurt mycket på naglarna och läpparna och DÖR DÖR DÖR för jag är så JÄÄÄVLA NERVÖS!
Tänk om de säger nej? De FÅR inte säga NEJ. Då kommer jag bli en blöt fläck på golvet.
Jag fick en kommentar om att gå ensam i mörkret.
Jag tackar för omtanken, det var fint av dig! Men jag kommer ALDRIG sluta gå ensam i mörkret.
Jag kämpar mycket med räsla. Om jag bejakar rädslan så tar den över mig som en paralyserande, iskall becksvart sörja. Det går på ett litet kick!
Motsatsen till kärlek är inte hat, motsatsen till kärlek är rädsla.
Rädsla är det värsta som finns och roten till det mesta onda här i världen. För att inte säga allt.
Jag ÄR rädd. Jag är rädd för SÅ mycket. Mest rädd är jag för att mina barn ska dö eller att jag ska dö innan de hunnit bli vuxna.
När jag läser kvällstiningar blir jag rädd. För där får jag bara se hemska saker. Jag blir så rädd att jag inbillar mig saker om min omgivning, misstänkliggör medmänniskor.
Någonstans måste man välja vilket liv man vill leva och hur ens värld ska se ut.
Jag har blivit förgiftad av terrorist-rädsla för att jag läste kvällstidningar för mycket ett tag i somras när allt hände i Norge.
Nu kan jag inte bli av med den rädslan och det är vidrigt. Jag hatar det.
Jag försöker kämpa emot men jag tänker på att någon ska smälla en bomb varje gång jag befinner mig på en fullproppad buss eller tunnelbana. V-a-r-j-e gång.
Det har till och med gått så långt att jag klivit av ett tåg en gång för att jag såg en väska som inte verkade ha någon ägare.
Jag har också fått the creeps av en person som såg suspekt ut så jag valde att kliva av och vänta på nästa tåg.
Det är som en isande känsla i magen och jag tänker att hur fan ska jag veta om det här bara är the fear talking eller om det är mina instinkter som säger mig att nåt kommer hända.
Förstår ni, rädslan, den äckliga destruktiva rädslan har utmanövrerat min egen magkänsla och vackra fina instinkt om vad som står rätt till eller inte.
Här kan jag göra ett val känner jag. Sluta åka tunnelbana i rusningstid eller fortsätta leva mitt liv. Jag väljer att fortsätta leva, min killes studio ligger mitt i stockholms citykärna och han åker i den värsta rusningstrafiken VARJE DAG. Ska jag sitta och vara rädd varje dag för hans skull? Jag väljer att inte tänka på det.
Det kan hända mig tusen hemska saker.
Jag kan vara med om en bilolycka men jag bilar ändå till Öland på semester. Jag är rädd när jag sätter mig i bilen. Rädd för att vi ska krocka och de jag älskar ska skadas och dö.
Jag var rädd för att mina bebisar skulle dö i magen eller födas med svåra sjukdomar men jag valde ändå att skaffa barn.
Jag är rädd för att lämna dem på dagis där jag inte kan ha uppsikt om de stoppar nåt i munnen eller snor ett hopprep runt halsen eller vad det nu kan vara. Men jag gör det ändå för jag vill jobba och de älskar att leka med sina kompisar.
Jag är rädd för att nån jag känner ska få en hjärnblödning och falla död ned, jag är rädd för att de jag älskar ska få cancer.
Jag är rädd för att min salong inte ska gå bra och att vi ska bli skuldsatta och inte kunna betala lånen och hyran och gå i konkurs. Men jag öppnar min salong ändå.
Jag var så jävla rädd för att flyga till Barcelona med min kille för om planet störtade skulle våra barn bli föräldralösa. Did it anyway.
Jag är rädd för att gå ensam hem i mörkret men jag spenderar ändå en underbar kväll med min vän på en trevlig restaurang och tittar inte på klockan och avbryter den kärlek vi delar över bordet med att säga att jag måste hem innan solen går ned.
Visst ska man vara försiktig och rädd om sig, men man måste göra sig en REALISTISK hotbild här i livet.
Jag går inte varsomhelst själv, det finns områden i stockholm där jag inte skulle gå själv. Det finns stunder då jag känner att jag vill ringa min kille och prata med honom medan jag går hem. Jag åker inte bil utan säkerhetsbälte och lämnar inte mina barn till folk jag inte litar på.
Men jag tänker ALDRIG låta rädslan vinna.
Att sitta inne och inte våga gå ut på nätterna är FÖR MIG en våldtäkt på min frihet och min integritet.
Jag vill inte leva ett liv i rädsla och ta ifrån mig själv rätten att gå på mina egna gator efter mörkrets inbrott.
För det är inte någon annans rätt att bestämma över mig, var och när jag går någonstans.
Jag kommer ALDRIG låta vetskapen om brott begångna mot andra människor bestämma över mig.
Om jag inte går ut så har jag låtit deras handlingar komma åt mig, jag har gett "dem" makten att sätta skräck i mig. Då gör jag mig själv till ett offer för deras brott.
Det är mitt val.
Jag väljer att gå på mörka gator med ryggen rak och jag stirrar alla män jag möter i ögonen och visar att ger du dig på mig så kommer du få veta att JAG lever, i den här kroppen finns det en stark kvinnosjäl som inte viker undan och som inte låter sig kuvas av rädsla. Och jag har fått en jävligt bra titt på hur du ser ut redan.
Oftast vänder de bort blicken eller ler ett avväpnande leende. För de har inte gjort något och är inga våldtäktsmän eller mördare, bara vanliga snälla pojkar, killar, pappor, morfäder och söner som är lika rädda som jag för att jag ska tro att de vill gör mig illa. Lika rädda för att någon ska göra den de älskar illa.
Jag går hem själv för andra kvinnors skull också. För att hon som bor några hus bort som måste jobba sent för att ha råd att äta och som inte har någon som kan komma och möta henne. Jag har varit med om flera gånger att kvinnor har gått ikapp mig och frågat om vi kan ta sällskap. Så himla fint! Båda slapp vara rädda den gången.
Ibland går jag ikapp män som jag vet bor i mitt kvarter och går typ fem steg bakom dom, då känner jag mig trygg. Fast egentligen vet jag inte något om dom. Alla våldtäktsmän/mördare bor ju nånstans. Kanske granne med just mej?
Jag såg en dokumentär om en tjej som reste ensam på en motorcykel runt hela jorden. I en intervju fick hon frågan hur hon vågade. Hon svarade att det är samma princip överallt, majoriteten av alla människor i hela världen vill en bara väl.
Det kan hända mig vad som helst. Jag ska gå och duscha nu, det är halt med olja men jag smörjer in mig ändå. Kanske halkar jag och spräcker skallen i badkaret.
Jag har varit nära så nära döden flera gånger i mitt liv.
Jag har blivit dödshotad, varit nära att drunkna, nära att bli påkörd, nära att bli spetsad av en trasig glasruta rakt igenom magen, jag har varit mycket, mycket nära att bli våldtagen, jag har sett en främmande kvinna skrikande slita undan min yngsta son en halv sekund innan en bil brände över platsen där han just stått. Jag har varit med om att i några sekunder "se ljuset" och sen bestämma mig för att vända tillbaka.
Livet är farligt, man kan dö. Händer det inget hemskt under ens livstid så kan man vara lycklig och då är det så himla onödigt att ha gått runt och varit rädd i onödan.
Händer det nåt så får man tackla det då. Och det hemska blir inte mindre hemskt för att man var rädd i alla år innan.
Tänk om jag blir våldtagen. Tänk om en man kommer och brottar ned mig, hotar mig, misshandlar mig och har sex med mig mot min vilja. Det vore fruktansvärt, helt fruktansvärt obehagligt.
Men om han inte dödar mig då så kommer jag komma över det. Kroppen kommer läka ihop och såren i själen kommer läka med hjälp av kärlek, värme, omtanke och terapi. Tillslut. Bli ärr bland andra ärr som man får i livet. Ett kanske lite fulare ärr som kliar ibland. Men dock.
Jag har hellre hundra ton kärlek och tusen missprydande ärr i själen när jag dör än ser tillbaka på ett liv levt i rädsla och oro och ofrihet.
Jag lever med kärlek och för kärlek.
Det är helt okej att vara rädd! Vi kan vara rädda tillsammans, hålla händer och dela rädslan. Erkänna att den finns där och att den är jobbig att hantera.
Men jag tänker inte låta den bestämma, vinna. Och jag vill inte att någon annans rädsla talar om för mig vad jag får göra och inte göra. Vare sig oroliga föräldrar, partners, vänner eller investerare på banken.
There is nothing to fear but fear itself!
(Såhär känner JAG. Såhär väljer JAG att leva MITT liv. Med det säger jag inte att andra ska tänka, handla, välja, känna likadant.)
Igår hade jag en fantastisk kväll med Klara, vi åt helt absurda mängder mat på Garlic & Shots, på min tallrik fanns det sammanlagt två vitlökar. Alltså inte klyftor utan hela lökar. Jag åt båda. Idag luktar jag inte gott.
När jag åkte hem var det så kallt så det bet i kinderna och det spöregnade och klockan var närmre tolv när jag rusade genom mörkret för att komma hem och in i värmen.
Då insåg jag att hösten är här på riktigt. Och att det snart är vinter. Och jag minns alla vinternätter på väg hem från jobbet då jag nära på gråtit av köld och längtat så himla mycket hem till mitt varma täcke.
Jag var tvungen att väga upp den hemska köld-insikten med att bada idag.
Jag tappade upp ett stort badkar med superhett vatten (fast jag vet att man inte ska bada för varmt) och så la jag i en stor strumpa som jag fyllt med lavendelblommor och havregryn.
Jag rörde ihop en bit banan, en bit avocado, en klick honung, en klick kesella och några droppar eterisk olja och la över hela ansiktet och dekolltaget.
Sen låg jag där och klämde på strumpan.... det blir både som en "stressboll" och varje gång man klämmer så väller det ut lavendeldoftande havreslem som är dunderbra för huden.
Jag lyckades nästan slappna av lite i några sekunder.
I bokcirkeln läser vi en bok om att rensa bort överflödiga saker ur sitt liv. Jag har tänkt att jag inte har så mycket grejjer. Visst vårt vindsförråd är helt belamrat men jag vet inte riktigt vad det finns däruppe. Lite bebiskläder som jag sparat för framtiden. Några pulkor?
När jag tillslut gick upp och kollade fick jag en smärre chock. Och kände mig riktigt äcklad över hur mycket gammalt bråte jag hoardat sen typ tio år tillbaka.
Jag rensade som en jävla dåre en hel förmiddag. Tittade på saker och frågade mig själv om jag älskade den där saken och om jag använt den det senaste halvåret.
Alltså jag ställde inte frågan "kommer jag ha nytta av den här i framtiden" - för eftersom man inte vet nått om framtiden så blir svaret "kanske" på allt och då kan man inte slänga nånting.
Nej jag gick bara på den omedelbara och allra första spontana känslan.
Följande rensade jag bort ur mitt liv, alltså det är inte ett skämt. ALLT det här var saker som jag inte använder och inte ens tycker om:
Det är helt sinnessjukt. När jag vek ihop och packade sakerna hårt fyllde jag tolv flyttkartonger. TOLV FLYTTKARTONGER!!!!
Den heter Oikos bokblogg för mitt och Klaras företag heter Oikos!
Oikos är grekiskt och står för Ekologi, hushåll och kvinnornas "arena". Jag har läst mycket om Oikos när jag utbildade mig till Litteraturvetare och på den tiden drömde jag om att starta ett eget bokförlag under namnet Oikos.
Nu startar vi en salong och butik istället. Och en bokcirkel! Och min förhoppning för framtiden är att vi också ska ha ett bokförlag och ge ut böcker som både jag och andra skrivit om personlig utveckling, hälsa och kost osv.
Oh happy day! Idag vill jag göra allting precis samtidigt och skaffa tre barn till också.
Tålamod Emma, Tååååålamod. Man måste växa långsamt.
För ett tag sen hade jag bara hört namnet Steve Jobs och tänkt att det är väl nån rik datasnubbe.
Men sen insåg jag att han var mycket mycket mer än så och jag känner mig faktiskt sorgsen över att han gått bort.
Han inspirerade mig många gånger. I mycket. Och kommer göra i framtiden också. Om ni har tid, titta på hans fantastiska tal här längst ned.
“Remembering that I’ll be dead soon is the most important tool I’ve ever encountered to help me make the big choices in life.
Because almost everything — all external expectations, all pride, all fear of embarrassment or failure – these things just fall away in the face of death, leaving only what is truly important.
Remembering that you are going to die is the best way I know to avoid the trap of thinking you have something to lose.
En person som jag inte har träffat eller hörts med på fem år kanske skrev en så jävla hemsk sak. En åsikt om politik som jag verkligen inte håller med om. Och jag gick och var arg i nån timme innan nästa facebookvän skrev en ännu dummare sak.
Man får tycka vad man vill. Jag respekterar andras åsikter och tankar.
Jag vill bara inte ta del av dem sådär på daglig basis.
Så jag la ut mitt telefonnr och min mailadress och sa tack och hej. Genast damp det in några fina sms:
"Ibland är det bra med bakåsträvare som du, då måste man ses på riktigt istället för på facebook, och det riktiga livet är ju så mycket bättre :-)"
Så skrev en bekant till mig som jag egentligen inte känner annat än via fejjan. Och jag tänkte på en gång att honom ska jag fanimej ringa nästa gång jag är i stan och ska käka lunch eller gå ut och dansa.
Jag känner mig befriad.
Och eftersom jag redan börjat på nästa periods böcker om enkelhet och utrensning så passar det så bra.
Jag fick hem min livs andra kallelse till gynekologisk cellprovtagning för ett par veckor sen. (vad tiden går fort!)
Den liksom smet längst ned i pappershögen på en gång. Jag bara "glömde" bort tiden. Liksom hoppsan bara glömde förträngde litegrann.
Men nu skriver jag det här till alla er andra som fått såna där kallelser och som råkat glömma bort det. Inte för att ni vill glömma bort utan bara för att hjärnan liksom blockerar ut saker som är lite läskigt.
Okej, inte stressa inte stressa. Jag är inte bäst på att hantera stress. Hehe.
Just nu pusslar vi för fullt för att ha alla bitarna klara tills nästa vecka då vi får veta när vi kan flytta in i lokalen.
Jag drömmer varje natt om den.
Igår gick jag förbi utanför.
Tittade och längtade.
Jag blev nästan påkörd av treans buss när jag stod där. Jag liksom backade rakt ut från trottoaren för att titta på min älskade salong lite på håll. Helt plötsligt stod jag öga mot öga med busschauffören som skakade på huvudet åt mig.
Hade ju vart så himla surt om jag hade gått och dött nu, mitt i den underbaraste hösten!
Gillar du såna där små burkar med vitt puder som man har i håret för att det ska få volym?
Det går precis lika bra med ekologiskt florsocker!
Billigt och rent.
Om du aldrig har hört talas om volymgivande små puderburkar så finns det alltså en sån stylingprodukt. Så om du har platt hår eller fett hår men inte hinner/vill tvätta håret så kan du ta lite florsocker i händerna och damma över hårbotten och sen massera med fingrarna.
