Ändå älskar jag det. Hela grejjen. ÄLSKAR!
ÄLSKAR att ha intorkat snor på axeln, att snosa dem i örat, hur hela rummet doftar som vetebulle när de sover, när de skrattar och berättar saker. Jag ser SÅ mycket fram emot att få ett tredje och kanske fjärde barn så småningom.
Men ändå. Oftast är det faktiskt en himla kamp om allt.
Jag har pratat med många vänner om det där. Komplexiteten.
När de sover längtar jag efter dem och vill att de ska vakna.
När de är vakna längtar jag så jävla mycket efter den tiden på dagen då de sover.
När de är på dagis längtar jag efter dem och den bästa stunden på dagen är när jag går upp mot dagisgrinden och får syn på deras små yllenyllen mitt bland alla andra barn.
Så fort jag är påväg hem från dagis så önskar jag att någon annan skulle komma och hämta dem, men när väl någon är barnvakt så längtar jag ihjäl mig efter dem. Tycker att mitt hem är kallt och tomt och meningslöst.
När de är bråkiga och inte lyssnar på mig blir jag skitarg och ryter åt dem att de ska göra som jag säger, men när de gör som jag säger så får jag ångest och dåligt samvete för att de "lyder" och kuvar sina egna viljor för min auktoritet.
Jag vill inte att de ska skrika och bråka men jag vill inte att de ska vara snälla och hålla inne.
Jag vill inte att de ska fejka massa gråt och gnälla sönder mitt huvud men jag vill att de ska lära sig att bli män som kan uttrycka känslor och som vågar gråta.
Jag vill vara en sån mamma som är tålmodig och pedagogisk, men jag har ett sånt jävla temprament att allt runtomkring mig flyger när jag blir arg. Jag vill inte bli så arg, men samtidigt vill jag att barnen ska se att det inte är farligt att vara arg. Och att man får bli det. Och att jag också har integritet och gränser för hur man får bete sig mot mig.
Det gäller att förlita sig på att man gör sitt bästa.
Men om jag tittar på hur jag utvecklats under de 27 år som jag levt så vet jag att jag kan ännu bättre. Jag lär mig så mycket om mig själv och andra varje dag.
Men det är väl det som är livet. Att göra så gott man kan i nuet. Så får mina barn göra så gott de kan med sina nu med de verktyg de fått och får av mig.
Ibland kanske jag tillskriver mig själv för stor betydelse i deras liv. Visst betyder jag ALLT för dem nu. Men mina "misstag" eller svagheter betyder inte allt i deras liv. Kommer inte betyda så mycket förhoppningsvis.
Jag minns inte vem som sa att det inte spelar så stor roll om man leker med sina barn eller på vilket sätt man uppfostar. Det som betyder mest är vad det är för energi och stämning i familjen. Vad som sägs mellan alla ord. Det där tysta outtalade.
Det brukar jag tänka på när det varit en jobbig och bråkig dag. Att det, trots dumma opedagogiska ord ändå i luften omkring oss alltid finns kärlek och respekt.
7 kommentarer:
Skit bra skrivet måste jag säga och ärligt.
Känns som att man är en dålig mamma när man är arg och tvär och inte alls särskillt pedagogisk.
Men hur det än är så älskar man sina barn mest i världen och man gör allt för dom.
/Mamma till pojkar 12 och 9 år.
Vilket superbra inlägg! Gillar din ärlighet, för visst fan är det så ibland att jag bara längtar tills ungen sover så man får lite egentid men så fort ungen somnat längtar jag efter henne. Det är galet att vara förälder! :)
Ingen mamma/pappa är perfekt, det är en omöjlighet! Jag brukar säga att bara man grundvaccinerar sina barn med kärlek så brukar de klara sig ganska bra. Det skyddar visserligen inte till hundra procent mot livets farsoter - det gör ingen vaccinering - men förhoppningsvis lindrar det förloppet och medverkar till ett snabbare tillfrisknande.
Grattis också till butiken/salongen!
Jag grät när jag läste det här inlägget för oj vad jag känner igen mig. Livet här hemma är en ständig kamp just nu och ändå så älskar jag de där små skitungarna mer än någonting annat.
Vilket skönt, ärligt och vardagsnära inlägg, Emma.
Jag har inga barn och det kommer nog inte att bli några heller men det finns gott om härliga och fina ungar nära runtomkring mig och jag kan ana både frustrationen men också den otroliga kärleken.
Jag tror att stämningen och energin i hemmet är viktigare än nästan allting annat. Allt går i perioder, ens egen kraft och ork går i perioder, hur mycket tid man upplever att man har varierar, pengars vara eller icke vara skiftar, barnens gosighet eller jobbighet är inte konstant. Men om stämning och energi i form av en närvarande grundkärlek finns, en naturlig lust & nyfikenhet till att vilja utvecklas och förbättra finns, mod att våga möta motgångar finns och en respekt för att vi alla är olika som människor och att det är helt, helt ok, om detta finns så ordnar sig det andra. Det du beskriver i ditt mejl är ju livet, det riktiga livet och det är vad dina egna barn kommer att möta och uppleva en dag då dom själva har partners och kanske barn och hur otroligt viktigt är det i inte då att dom har med sig i bagaget att det är ok att vara trötta, arga och tråkiga emellanåt. Det blir bra igen om man bara håller ut någon timme, någon dag eller en liten period. Det blir bättre. Det blir alltid bättre om man vågar prata om det och vågar visa vad man känner. Alltid.
V
Jag skrev i mitt inlägg att "Jag tror att stämningen och energin i hemmet är viktigare än nästan allting annat." , men det ska INTE stå "nästan" utan jag TROR att det är viktigare än allting annat.
V
Å vad skönt att se att det finns fler som upplever föräldrarskapet på samma sätt!! Jag älskar mina barn och tycker det är underbart att var mamma men.....jag blir också galen på gnället, bråket och att inte känna att man räcker till. Jag vill inte bara vara mamma utan också mig själv, Jenniy. Och jag vill inte ha dålig samvete för att jag måste få egen tid utan hela min familj. Alla behöver vi väl en paus i livet från våra "liv". Och det oavsett om man har barn eller inte. Just nu sitter jag på jobbet och bara lääääängtar efter de små goingarna och när jag kommer hem vet jag att jag kommer längta efter att få åka bort!!!! :-) Ibland känns det som att man inte får klaga på sin situation med barn. Men det är väl bättre att tala om sina känslor i stället för att hålla dem inne. Det är ju som gjort för en explosion. Men i det stora hela känner jag mig så otroligt lycklig och tacksam över det liv jag har även om jag behöver en paus ifrån det ibland!!
Skicka en kommentar